Min dotter förödmjukade mig — så här tackade hon mig för allt jag har gjort för henne.
Hela livet uppfostrade jag min Nadia ensam. Min man lämnade oss när vår dotter bara var fem år gammal. Jag jobbade på två olika jobb samtidigt som jag skötte hushållet.
Jag nekade aldrig Nadia något. Ville hon ha en ny mobiltelefon? Självklart. Klänning till skolavslutningen? Givetvis. Guldörhängen på födelsedagen? De är redan dina.
Så försökte jag kompensera för hennes pappas frånvaro. Jag trodde att Nadia uppskattade mina ansträngningar. Men verkligheten visade sig vara annorlunda.
När hon började på universitetet började hon insistera på att jag skulle åka utomlands för att arbeta. Hon sa att hennes behov växte medan mina möjligheter förblev desamma. Jag vägrade, eftersom jag visste att jag inte skulle klara det fysiskt.
— Du är bara lat, du vill inte ge mig ett bättre liv, därför sitter du kvar i din lilla by! — sade Nadia flera gånger.
— Min kära dotter, vad säger du! Jag har ju åderbråck och kramper. Vart skulle jag kunna åka?
Men hon ville inte lyssna. Hon kom hem allt mer sällan, och någon hjälp från henne var det ingen mening att vänta på — hon var alltid upptagen.
Det gjorde så ont att känna detta likgiltighet, särskilt när jag såg hur andra barn tog hand om sina föräldrar: de hjälpte till, kom alltid hem och skickade ingen utomlands för att arbeta.
Nadia gifte sig tidigt. Hennes man var tio år äldre och drev eget företag. Min dotter började leva sitt drömliv och glömde bort mig helt.
Nu bar hon bara moderna kläder och åt dyr mat. Före kriget åkte de på semester utomlands varje år, men till mig köpte hon inte ens ett par strumpor.
Men det som chockerade mig mest var hennes “present” till min 60-årsdag — en gammal väska med slitna handtag. Jag grät hela kvällen över den.
Jag stod inte ut längre och frågade Nadia:
— Har jag verkligen förtjänat en sådan gåva?
— Denna gåva är redan mycket för dig. Du lyssnade ju inte på mig när jag bad dig att åka utomlands och arbeta. Så nu ser jag ingen anledning att spendera pengar på dig, — svarade dottern kallt.
Hennes ord krossade mig fullständigt. Det var inte så här jag uppfostrade henne. Hur kunde hon växa upp till att bli så känslokall och självisk?