De säger att grannar antingen kan bli vänner eller fiender, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att mina skulle bli båda över en natt. Det som började som en enkel tjänst förvandlades till en bitter fejd och en vändning som lämnade oss båda skakade.
När min man, Silas, lämnade oss för sex år sedan, hade jag aldrig trott att jag skulle stå i mitt kök och skrubba samma bänkskiva för tredje gången, undrande över hur jag blivit den här versionen av mig själv. Jag heter Prudence, 48 år, mamma till två barn, och jag kämpar för att få ekonomin att gå ihop medan jag jobbar hemifrån på ett callcenter.
Livet blev inte riktigt som jag hoppats. Silas och jag brukade drömma tillsammans om det liv vi ville bygga. Men någonstans längs vägen krossades de drömmarna, och jag fick plocka upp bitarna ensam.
Han gick ut en kväll och sa att han behövde “utrymme för att hitta sig själv” och lämnade mig med vår åttaårige son Damien och vår lilla dotter Connie. Jag antar att han hittade mer än bara utrymme eftersom han aldrig kom tillbaka. “Mamma, kan jag få lite flingor?” Connies lilla röst drog mig ur mina tankar.
Hennes stora bruna ögon, fulla av oskuld, tittade upp på mig från köksbordet. Jag tvingade fram ett leende och räckte henne flingpaketet från den översta hyllan. Just då stapplade Damien, nu 14 år, in i köket med sina öronsnäckor som vanligt. Utan att ens titta upp mumlade han att han skulle träffa Jake.
“Kom inte hem för sent. Och glöm inte att göra läxorna först när du kommer tillbaka,” ropade jag efter honom när han stormade ut genom dörren. Livet hade blivit en balansgång av att uppfostra två barn ensam samtidigt som jag försökte hålla tak över huvudet. Mitt jobb på callcentret hjälpte, men det var inte direkt min dröm. Det var ett jobb, och i tider som dessa var det allt som betydde något.
En dag knackade Emery, den nya grannen i trettioårsåldern, på min dörr. Hennes ögon var rödsprängda, och hon såg ut som om hon inte hade sovit på flera dagar. “Hej Prudence, kan jag be dig om en jättestor tjänst?” frågade hon med en röst som sprack lite. Jag nickade och lät henne komma in. Emery sjönk ner i soffan och höll knappt ihop.
Hon förklarade att hon hade haft en vild fest kvällen innan och sedan blivit kallad på jobb utanför stan. Hennes hem var en katastrof, och hon hade inte tid att städa upp. Hon erbjöd mig pengar om jag kunde hjälpa henne. Jag tvekade och sneglade på klockan. Mitt skift skulle snart börja, men tanken på att tjäna lite extra pengar var frestande.
Gud vet att vi behövde det. Efter en kort förhandling kom vi överens om 250 dollar, och jag satte igång. Emerys hus var en röra, med tomma flaskor, halvätna matrester och skräp överallt. Det tog mig två hela dagar av skrubbande, sopande och soptömning.
När jag var klar värkte min rygg, och mina händer var såriga, men jag påminde mig själv om de 250 dollar Emery hade lovat. De pengarna skulle göra stor skillnad för oss.När Emery äntligen kom tillbaka gick jag för att hämta betalningen. Hon blinkade förvirrat när jag nämnde betalningen. “Betalning? Vilken betalning?” frågade hon.
Mitt hjärta sjönk när hon hävdade att det inte fanns någon överenskommelse. Hon avfärdade mig och sa att hon inte hade tid för detta, och gick sedan iväg till jobbet. Jag stod där, mållös och rasande. Resten av dagen kokade jag av ilska över hennes svek. Jag hade arbetat hårt, och hon hade mage att låtsas som om vi aldrig hade gjort en uppgörelse.
Jag tänkte inte låta henne komma undan med det. Jag behövde vara smart med mitt nästa drag. När jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet började en idé ta form—en riskfylld idé, men en som jag kände var nödvändig. Senare den dagen fann jag mig själv vid den lokala soptippen, där jag lastade bilen full med soppåsar.
Desperata tider kräver desperata åtgärder. Under körningen hemåt spelade jag upp vår konversation i huvudet om och om igen, rättfärdigande min plan med varje mil. När jag kom fram till hennes hus var gatan tyst. Jag släpade soppåsarna till hennes ytterdörr, med hjärtat bankande. När jag arbetade snabbt insåg jag något: Emery hade glömt att ta tillbaka sin husnyckel från mig.
Jag tvekade kort, men mindes hur hon hade avfärdat mig. Jag låste upp dörren, gick in och metodiskt rev upp soppåsarna, dumpade innehållet överallt i hennes prydliga hem. Ruttna matrester, gamla tidningar, smutsiga blöjor—allt blandades i en vidrig hög. Jag lämnade hennes hus i spillror, kände både tillfredsställelse och skuld.
Den kvällen, när jag lade Connie, hörde jag ett rasande bankande på min ytterdörr. Jag visste att det var Emery innan jag ens öppnade. Hon skrek åt mig och krävde att få veta vad jag hade gjort med hennes hus. Jag förnekade lugnt allt och påminde henne om att, enligt henne, hade jag aldrig haft nyckeln.
Hon hotade att ringa polisen, men jag visste att hon inte hade några bevis. Besegrad stormade hon iväg. När jag stängde dörren sköljde en konstig blandning av lättnad och ånger över mig. Jag visste att jag hade gått över en gräns, men i det ögonblicket kändes det rättfärdigat. Ibland måste man stå upp för sig själv, även om det innebär att bli smutsig. Jag tvivlade på att Emery skulle be mig om några fler tjänster efter detta.
