En kvinna som blev utkastad av sin rika far vid sexton års ålder för att ha inlett ett förhållande med en fattig man, hamnar på gatan med sina fyra barn efter att hennes make gått bort. Steve Walton var långt ifrån glad när hans butler meddelade att Pastor Morris väntade på honom.
Han var trött efter en lång flygresa från Singapore och var inte på humör för mannens predikningar eller böner om stöd till samhället. Han lät pastorn komma in och viftade otåligt åt hans hälsning. “Kom till saken, mannen!” snäste han. “Vad vill du den här gången?”
“Mr. Walton, jag såg Susan,” sa pastorn tyst, och Steves hjärta stannade nästan. Hans enda dotter hade lämnat hans hem för nästan femton år sedan och hade aldrig setts igen. “Susan?” utbrast Steve ängsligt. “Var? När? Hur mår hon?” “Jag var i Los Angeles och hjälpte en vän som har en mission bland hemlösa, och det var där jag såg henne,” sa pastorn.
“Var hon en volontär? Berättade du att jag letat efter henne?” frågade Steve. “Nej,” sa Pastor Morris försiktigt. “Hon var inte en volontär, Mr. Walton. Hon är hemlös. Hon och hennes barn bor i en bil.” Steve blev så yr att han var tvungen att sätta sig ner. “Hemlös? Min Susan? Barn?” flämtade han. “Tyvärr,” sa pastorn. “Och hon ville inte ens lyssna på mig när jag sa att hon skulle komma hem.”
“Men varför?” frågade Steve ilsket. “Hon är inte med den där förloraren längre, eller hur?” “Hennes man gick bort för tre år sedan, Mr. Walton,” förklarade pastorn. “Och hon sa att hon inte skulle ta med sina barn till ett hus där deras far är föraktad.”
Steve Walton kände den där gamla bekanta ilskan välla upp inom sig. Femton år senare trotsade Susan honom fortfarande! Han mindes scenen i sitt arbetsrum och Susans stadiga blick som mötte hans när han skällde ut henne. “Gravid vid sexton, och med TRÄDGÅRDSMÄSTAREN!” hade han skrikit. “Vi ska se till att DETTA tas om hand, och HAN får sparken! Du kommer aldrig att se den mannen igen!”
“DETTA är mitt barn, pappa,” hade Susan sagt med darrande röst. “Och HAN är mannen jag älskar. Jag ska gifta mig med honom.” “Gifter du dig med den mannen så är du på egen hand, Susan, hör du det?” Steve skrek rasande. “Ingen mer pengar, ingenting!
Gifter du dig med honom så får du lämna mitt hus!” Susan hade sett på honom med tårar i ögonen. “Jag älskar dig, pappa,” hade hon sagt. Sedan vände hon sig om och gick. Även om Steve hade anlitat detektiver för att hitta henne, hade ingen lyckats spåra henne.
“Hur många barn?” frågade han Pastor Morris. “Fyra,” sa pastorn. “Tre flickor och en pojke. Vackra barn.” Steve plockade upp sin telefon och beordrade att hans plan skulle göras redo.
“Pastor, skulle du kunna följa med mig till Los Angeles och ta mig till min lilla flicka?” frågade han tyst. Pastorn nickade, och inom två timmar var de båda ombord på Steves privata jetplan på väg söderut.
En limousine väntade på dem, och pastorn visade vägen till en parkeringsplats utanför ett stort köpcentrum. Längst bort på parkeringen stod en pickup, med ett tält uppsatt bakom. Pastor Morris hade berättat för Steve att när Susans man dog i en arbetsolycka, hade försäkringsbolaget vägrat betala ut och banken hade tagit tillbaka huset.
Susan hade lastat barnen och deras få tillhörigheter i den gamla pickupen. Hon arbetade på köpcentret som städerska. Hon och barnen använde köpcentrets faciliteter och köpte det som blev över på restaurangerna i slutet av dagen. Trots detta hade hon lyckats hålla de fyra barnen mätta, rena och i skolan.
När de två männen närmade sig lastbilen hörde de glada röster och skratt. Två barn ramlade ut från bakdelen. Den äldsta flickan, omkring fjorton år, skrattade medan hon kittlade en pojke på omkring sju år. Barnen stannade och stirrade på Steve och Pastor Morris. “Mamma!” ropade flickan. “Den där gamla predikantvännen till dig är här!” En välbekant röst hördes från tältet: “Pastor Morris?”
Sedan klättrade Susan ut, och Steve kunde se chocken i hennes ansikte när hon såg honom stå bredvid pastorn. “Pappa?” frågade hon, och hennes ögon fylldes av tårar. Steve var chockad. Hans dotter var knappt trettioett, men hon såg mycket äldre ut. Hennes ansikte var slitet och linjerat av oro och lidande, hennes händer grova av hårt arbete.
“Susan,” ropade Steve. “Se på dig! Se vad HAN gjorde med min prinsessa! Jag ville så mycket för dig! Och du gifte dig med den där förloraren! Vad kunde han ge dig? Fattigdom?” Susan skakade på huvudet och sa, “Han älskade mig, pappa, och han gav mig fyra vackra barn.
Han dog, och jag hade ingenstans att ta vägen, men jag har gjort vad jag kunnat för mina barn. Jag kommer alltid att älska mina barns far, pappa, precis som jag alltid har älskat dig.”
Steve märkte att tårar rann nerför hans ansikte. “Förlåt mig, Susan,” snyftade han. “Snälla, förlåt mig. Kom hem, jag vill att ni alla kommer hem med mig. Låt mig hjälpa dig att ta hand om barnen!” Steve fann sig själv hålla om sin gråtande dotter och visste att allt skulle bli bra.
Susan introducerade honom för sina tre barnbarn, sedan lade hon handen på pojkens axel. “Och detta,” log hon, “är lille Stevie!” “Du döpte honom efter mig?” frågade Steve, förbluffad. “Efter vad jag gjorde?” “Jag älskar dig, pappa,” sa hon mjukt. “Vet du inte det?”
Den eftermiddagen flög de alla hem till Texas. Det var början på ett bättre liv för dem alla.
