– Mamma, varför är det så? Vika får en två-rumslägenhet, och jag får den gamla farmors stuga i byn? Och det trots att jag har tagit hand om farmor! Är det rättvist?
Jag tittade på mamma och ögonen fylldes med tårar.
Mamma var tyst en stund, som om hon samlade sina tankar, och jag väntade på en förklaring som kunde sätta allt på sin plats.
– Uljanka, lyssna, – började hon tillslut. – Det var farmors beslut. Hon ville att huset skulle vara ditt. Hon sa att du älskade henne mer än någon annan, att det var just du som skulle kunna bevara och fortsätta vår historia där.
– Men jag har lagt så mycket tid på henne, – brast jag ut. – Jag tog hand om henne när ingen annan gjorde det. Nu känns det som om det är orättvist.
– Titta inte på det så, – svarade mamma mjukt. – Farmor var säker på att du skulle förstå hennes val. Hon visste att stugan inte bara var ett hus. Det är en plats där våra minnen finns, där varje hörn är förbundet med vår familjs historia.
Jag blev eftertänksam. Jag älskade verkligen det gamla huset. De bästa ögonblicken från min barndom hade ägt rum där: jag lekte i den stora trädgården, letade efter gömställen på vinden, lyssnade på farmors berättelser vid kaminen.
Men just då var det svårt för mig att acceptera att jag fått stugan istället för en stadslägenhet, som jag egentligen hade hoppats på. Nu hyr jag bara ett litet rum.
– Och Vika? – frågade jag. – Varför får hon lägenheten?
– För att det är mer behövligt för henne nu, – förklarade mamma. – Hon har ett litet barn, och hon och Sasha har en svår situation: de har inget eget boende, bilen är på kredit.
– Men det här är orättvist mot mig, mamma, – svarade jag trotsigt.
Mamma suckade, reste sig och gick till skåpet. Hon tog fram ett gammalt fotoalbum och lade det framför mig.
– Du minns väl hur mycket du älskade farmor? Hur hon lärde dig baka pajer, hur ni tillsammans planterade blommor i trädgården? Är inte de minnena mer värdefulla än en lägenhet?
Jag bläddrade i albumet och tittade på gamla svartvita bilder. Farmor log mot mig från varje foto: ibland höll hon min hand, ibland bjöd hon mig på en liten paj. Något rörde sig i mitt hjärta, varmt och bekant.
– Jag förstår, mamma, – sa jag tyst. – Men jag behöver tid för att vänja mig vid det här.
Mamma kramade mig. Hennes röst var låg, men stadig:
– Jag vet att du kommer hitta din plats i det här huset. Och en dag kommer du att förstå varför farmor gjorde så här.
Kanske har mamma rätt. Men vad ska jag göra nu, vid 24 års ålder, när mitt liv bubblar i staden, med denna stuga?