“Vad i hela friden?” viskade jag, medan tankarna snurrade. Hade det varit en brand? Ett gasläckage? Varför låg de inte i sina sängar? Jag smög förbi dem, rädd för att väcka dem tills jag visste vad som pågick. Vardagsrummet var ett katastrofområde, fullt med pizzakartonger, läskburkar och något som misstänkt såg ut som smält glass på soffbordet.
Men ingen Mark. Mitt hjärta dansade en cha-cha i bröstet när jag gick mot vårt sovrum. Tomt. Sängen var fortfarande bäddad, som om den inte hade varit använd idag. Marks bil stod i uppfarten, så var var han? Då hörde jag det. Ett svagt, dämpat ljud från pojkarnas rum. Jag smög fram, med fantasin som skenade iväg. Var Mark skadad? Hade någon galning brutit sig in och bundit fast honom?
Jag tryckte upp dörren, tumme för tumme, och…
”Vad. I. Verkligheten—” jag bet mig i tungan, och kom ihåg att barnen låg precis i hallen. Där var Mark, med hörlurar på och en kontroll i handen, omgiven av tomma energidrycksburkar och snacksförpackningar. Men det var inte ens den galnaste delen. Pojkarnas rum hade förvandlats till någon slags gamer-paradis.
En jättestor TV täckte en vägg, det var LED-lampor överallt, och jag är ganska säker på att monstrositeten i hörnet var en minibank. Jag stod där, med munnen öppen, medan ilskan byggdes upp inom mig som en vulkan på väg att explodera. Mark hade inte ens märkt mig än, försjunken i det spel han spelade.
Jag stampade fram och ryckte av hörlurarna från hans huvud. ”Mark! Vad i hela friden pågår här?” Han blinkade mot mig, såg förvirrad ut. ”Åh, hej älskling. Du är hemma tidigt.” ”Tidigt? Klockan är midnatt! Varför ligger våra barn och sover på golvet?”
Han ryckte på axlarna och nådde efter sin kontroll igen. ”Åh, det är okej. Pojkarna var glada över att sova ute. De tyckte det var ett äventyr.” Jag ryckte till mig kontrollen. ”Ett äventyr? De campar inte, Mark! De sover på vårt smutsiga hallgolv!”
”Kom igen, var inte så sur,” sa han, och försökte ta tillbaka kontrollen. ”Allt är under kontroll. Jag har matat dem och så.” ”Matat dem? Menar du pizzakartongerna och glassen i vardagsrummet?” Jag kände hur blodtrycket steg med varje ord. ”Och vad med bad? Eller, jag vet inte, deras riktiga sängar?” Mark himlade med ögonen. ”De mår bra, Sarah. Slappna av lite.” Då tappade jag det.
”Slappna av? SLAPPNA AV? Våra barn sover på golvet som djur medan du spelar videospel i deras rum! Vad är fel på dig?”
”Inget är fel på mig,” fräste han. ”Jag försöker bara ha lite egen tid. Är det så hemskt?” Jag tog ett djupt andetag, försökte att inte skrika. ”Vet du vad? Vi gör det här nu. Gå och lägg pojkarna i deras sängar. Nu.”
”Men jag är mitt uppe i—”
”NU, Mark!” Han muttrade men reste sig upp, och gick förbi mig.
Jag såg honom plocka upp Tommy, som rörde på sig lite men inte vaknade. När Mark bar honom till sängen, kunde jag inte låta bli att tänka på hur lika de såg ut: ett riktigt barn och mannen som agerade som ett.
Jag lyfte upp Alex, mitt hjärta brast lite av hur smutsigt hans ansikte var. När jag lade honom till rätta i sängen, fattade jag ett beslut. Om Mark ville agera som ett barn, så var det precis så jag skulle behandla honom. Nästa morgon satte jag min plan i verket.
När Mark var i duschen smög jag in i det man-cave han hade skapat och kopplade ur allt. Sedan satte jag igång. När han kom ner, med håret fortfarande blött, väntade jag på honom med ett stort leende. ”God morgon, älskling! Jag har gjort frukost åt dig!” Han tittade på mig misstänksamt.
”Uh, tack?” Jag ställde en tallrik framför honom. I mitten låg en pannkaka i form av Mickey Mouse med ett leende ansikte gjort av frukt. Hans kaffe var i en sippy-cup.
”Vad är det här?” frågade han, och petade på pannkakan. ”Det är din frukost, tokstolle! Nu ät upp, vi har en stor dag framför oss!” Efter frukosten avslöjade jag mitt mästerverk, ett enormt, färgglatt sysselsättningsschema som satt på kylskåpet. ”Titta vad jag har gjort åt dig!”
