Jag hade aldrig förväntat mig att se Jacob, min före detta fästman, igen – särskilt inte som en tiggare i Central Park. Att konfrontera honom avslöjade ett chockerande svek som fick mig att ifrågasätta allt jag trodde mig veta om mitt förflutna och människorna jag litade mest på.
“Kom igen, Nina, bara en bit pizza till innan du går,” insisterade min gamla vän Eric och log sitt typiska leende.
“Inte en chans,” skrattade jag. “Jag har ett flyg att hinna med. Och en promenad i Central Park att göra, minns du?” 
Eric himlade med ögonen men vinkade av mig. “Okej, men du kommer att ångra att du missade ännu en bit äkta New York-pizza när du är tillbaka i tråkiga gamla St. Louis,” retades han.
Jag skrattade, kramade honom och begav mig mot Central Park, njutande av de sista ögonblicken av min nostalgiska resa. New York fick mig alltid att känna mig levande, men på något sätt påminde det mig också om Jacob, och just då hade jag en märklig känsla av honom.
Helgen hade varit intensiv. Jag hade spenderat timmar med att vandra genom boutiquer i SoHo, slösat pengar på designklänningar och udda accessoarer.
Doften av läder från lyxiga handväskor låg fortfarande kvar i mitt sinne. Lunch på ett trendigt café, där jag njöt av en avokadotoast som smakade som himmelriket, var en höjdpunkt.
Middagen på en lyxig takrestaurang med Eric, med utsikt över stadens ljus, var det perfekta sättet att avsluta dagen. New York var en fest för sinnena, en plats där jag kunde försvinna i folkmassorna och smakerna.
Åtta år hade gått sedan katastrofen på min bröllopsdag. Jag var i fred med det – eller det trodde jag i alla fall. Tills jag såg honom.
Där var han, på en bänk, likt ett spöke från det förflutna, ovårdad och tiggande. Mitt hjärta stannade. Kunde det verkligen vara Jacob, min sedan länge förlorade fästman? Jag var tvungen att veta.
“Jacob?” Jag närmade mig försiktigt.
Han såg upp, ögonen vidgades i igenkänning. “Nina? Åh wow, det är verkligen du.”
“Ja, det är jag,” sa jag och försökte hålla rösten stadig. “Vad hände med dig?”
Han sänkte blicken, skammen tydlig. “Det är en lång historia. Kan vi prata?”
Jag tvekade, men nyfikenheten tog över. “Okej. Låt oss gå och äta något.”
Vi gick till ett närliggande café, och tystnaden mellan oss växte för varje steg. Jag beställde två kaffe och några hamburgare, och sneglade på Jacob, som såg ut att vara förlorad i sina tankar.
Jag räckte honom hans kopp, våra fingrar nuddade vid varandra för ett kort ögonblick, vilket skickade en våg av minnen genom mig. Vi gick tillbaka till parken, hittade en bänk under en stor ek och satte oss ner, medan stadens ljud brusade omkring oss.
“Berätta från början,” sa jag och tog en klunk av mitt kaffe.
Jacob tog ett djupt andetag. “Två timmar innan vårt bröllop kom några män till mitt rum. De sa att din far hade skickat dem.”
“Min far?” ekade jag, chockad.
“Ja,” fortsatte han, “de tog mig därifrån och slog mig tills jag inte kunde minnas något. Jag blev en vilsen själ, och nu… detta.”
Jag stirrade på honom, en blandning av misstro och medkänsla. “Säger du att min far gjorde detta?”
“Det är vad jag säger,” svarade Jacob, hans ögon bad mig att tro på honom.
Jag skakade på huvudet, försökte smälta allt. “De slog dig och sedan vad?”
“De slog mig tills jag förlorade minnet. Jag vaknade upp på ett sjukhus, blåslagen och förvirrad. Läkarna sa att jag hade amnesi,” förklarade Jacob med darrande röst. “Jag visste inte ens mitt eget namn. De höll kvar mig ett tag, men när jag var fysiskt stabil släpptes jag ut. Jag hade ingenstans att ta vägen. Inget minne, inget jobb, inget liv.”
Smärtan i hans ögon var uppenbar när han fortsatte. “Utan ett förflutet kunde jag inte gå framåt. Jag vandrade på gatorna och försökte pussla ihop fragment av vem jag var. Förvirringen och rädslan blev till depression. Jag kunde inte få jobb, hade ingenstans att bo. En sak ledde till en annan, och jag hamnade här, levande dag för dag.”
Han tog ett djupt andetag och samlade sig. “På senare tid har vissa minnen börjat komma tillbaka, men det är som att försöka greppa rök. Jag minns bitar av vårt liv tillsammans, våra planer, men allt är så splittrat.”
Jag kände en smärtsam klump i halsen. Mannen jag en gång älskade hade reducerats till detta av krafter bortom hans kontroll. “Jag… Jag vet inte vad jag ska säga, Jacob. Det här är så överväldigande.”
Han nickade och förstod min kamp. “Jag fattar, Nina. Det är mycket att ta in. Men jag är glad att jag fick berätta detta för dig nu, så du kan förstå vad som hände med mig.”
Vi satt tysta en stund, tyngda av hans ord. Jag såg på mannen som en gång lovat mig ett liv tillsammans, nu en skugga av sitt forna jag.
“Jag vet inte vad jag ska tro,” sa jag till slut.
“Jag förstår,” sa Jacob tyst. “Men jag behövde att du visste.”
Vi åt färdigt i tystnad, var och en förlorad i sina egna tankar. Jag reste mig för att gå, såg på Jacob, som fortfarande satt på bänken.
“Ta hand om dig, Jacob,” sa jag mjukt.
“Du med, Nina,” svarade han, utan att möta min blick.
Jag gick därifrån, med hjärtat tungt av olösta känslor. När jag spelade upp vårt samtal i mitt huvud insåg jag plötsligt att jag hade glömt min väska på bänken bredvid Jacob.
I panik skyndade jag tillbaka och fann den precis där jag lämnat den. Min helg i New York hade tagit en oväntad vändning, och jag visste inte vad jag skulle göra härnäst.
Resten av kvällen vandrade jag runt i staden, försökte skaka av mig mötet. Ljusen på Times Square, folkmassorna, ljuden – allt kändes avlägset. Jag kunde inte få Jacobs historia ur huvudet.
När jag rotade i min väska efter mobilen insåg jag plötsligt att min plånbok var borta. En kall insikt slog mig.
Hade Jacob tagit den?
En blandning av ilska och besvikelse sköljde över mig. Hade han ljugit hela tiden?
Jag reste mig, redo att möta vad som än väntade. Det förflutna hade gjort sig påmint, men jag skulle inte låta det definiera min framtid. Det var dags att gå vidare, ett steg i taget.
