Efter många års kamp mot infertilitet var jag övertygad om att födelsen av våra två underbara döttrar skulle bli den lyckligaste stunden i vårt liv. Jag kunde inte ens föreställa mig att istället för glädje skulle min man lämna oss vid det viktigaste ögonblicket i våra liv.
Graviditeten var svår. Flera veckor på sjukhus, sömnlösa nätter, rädslan att förlora barnen… Men när jag för första gången höll Masha och Sonya i mina armar, kändes allt detta som småsaker.
När min man kom för att besöka oss, istället för ett leende eller tårar av glädje, var hans ansikte stelt med ett uttryck jag inte kunde förstå.
— Hej, viskade jag. — Titta på dem, är de inte ett mirakel?
Min man gick närmare, tittade på tjejerna, och hans ansikte blev spänt.
— Vad är det här? mumlade han.
Jag rynkade pannan.
— Det här är våra döttrar. Masha och Sonya.
— Visste du att jag ville ha en pojke! — utbrast han så hastigt att jag nästan tappade barnen ur händerna.
Det här gick inte ihop i mitt huvud.
— Igor, det här är våra barn, friska, vackra. Är inte det det viktigaste?
— Nej, det här är inte mina barn, morrade han genom tänderna.
Min man vände sig om och gick.
— Det här är inte vad jag förväntade mig.
Han sa att jag hade lurat honom, att jag inte hade levt upp till hans förväntningar. Och sedan vände han sig om och gick, och smällde igen dörren.
Vid det ögonblicket kändes smärtan som en isklump i hela min kropp. Glädjen försvann och lämnade bara tomhet och tårar. Småflickorna tryckte sig intill mig, som om de kände min förtvivlan.
Nästa dag kom han inte tillbaka. Inte heller efter en vecka. Senare fick jag veta att han hade åkt utomlands för att semestra, som om ingenting hade hänt. Hans mamma, Olga Sergejevna, stödde honom. Hon ringde mig och anklagade mig för att ha förstört familjen och “skamfört deras efternamn”.
Varje meddelande från henne gjorde mig oerhört ledsen. Men när jag vagga mina döttrar genom långa nätter förstod jag: För deras skull måste jag vara stark.
Jag kontaktade en advokat, ansökte om skilsmässa och ordnade papper för full vårdnad. Det var inte lätt, men genom processen fick jag tillbaka min självsäkerhet.