När Mias styvmor Trudy planerar en stor fest för sin 45-årsdag, har Mia inget annat val än att göra som hon blir tillsagd, vilket inkluderar att vara en osynlig hjälpreda under hela festen. Men lyckligtvis för Mia verkar karmalagarna vara på hennes sida, redo att lära Trudy en läxa.
Ta fram popcornen, för det här är en sådan historia där universum kliver in och ger en rättvis knäpp på näsan just när man minst anar det.
Låt mig introducera de viktigaste personerna i berättelsen:
Jag är Mia. Jag är sexton år och bor i en förort med min pappa och styvmamma, Trudy. Trudy har funnits med i bilden i ungefär två år, och hon har verkligen lyckats bemästra rollen som den “elaka styvmodern”.
Om du skulle slå upp ordet “självupptagen” i en ordbok är jag ganska säker på att hennes bild skulle stirra tillbaka på dig.
Livet med henne har känts som att leva i ett dåligt realityshow, förutom att ingen filmar, och jag får definitivt ingen betalning för besväret.
Pappa håller sig så långt borta som möjligt. Han är typen som lever efter mottot “nöjd fru, nöjt liv”, förutom att Trudy aldrig riktigt är nöjd. Hon är den typen som förväntar sig att världen ska lägga sig vid hennes fötter och uppfylla alla hennes önskemål.
Nu, låt oss prata om förra lördagen, dagen för Trudys födelsedagsfest. Den var så överdriven att det lika gärna kunde ha varit en bröllopsmottagning.
Det var hennes 45-årsdag, och Trudy försökte desperat hålla fast vid sin ungdom på alla möjliga sätt. Under veckan innan festen spatserade hon runt i huset som någon sorts drottning.
“Du borde verkligen köpa något speciellt till mig i år, Mia,” sa hon när hon kom in i köket medan jag skar frukt till min morgonsmoothie. “En diskmaskin skulle vara trevligt. Jag har ju ändå gjort så mycket för dig.”
Ja, visst. Goda gamla Trudy. Hon har gjort mycket för mig… om du räknar med att hon bossar runt mig som någon slags Cinderella-kopia.
“Eh, Trudy,” sa jag medan jag hällde yoghurt i mixern, “jag sparar faktiskt till min balklänning.”
Jag visste redan vart den här konversationen var på väg.
Hennes ansikte förvreds till en konstig min, som om hon inte kunde tro att jag precis sagt det där.
“Din balklänning?” fnös hon. “Mia, det är löjligt! Du kan bara köpa något billigt i en klädaffär. En diskmaskin är mycket mer praktisk. Jag vill inte höra fler ursäkter.”
Ursäkter? Jag var mållös. Den här kvinnan förväntade sig verkligen att jag skulle lägga alla mina besparingar på en diskmaskin bara för att hon “förtjänade” det. Var är min goda fé när jag behöver henne?
Och förresten, det var Trudy som övertygade min pappa om att jag var för ung för att ha ett efter-skolan-jobb eller helgjobb.
“Mia kan bara sitta barnvakt åt barn på den här gatan,” sa Trudy till min pappa en kväll vid middagen. “Hon kommer vara säker och bara några hus bort från hemmet. Och hon behöver ändå inte så mycket pengar.”
Så, alla mina besparingar till balklänningen? De var från barnvaktsjobb jag gjort under det senaste året.
De skulle inte ens räcka till en liten diskmaskin, än mindre den klänning jag ville ha. Men jag var fast besluten att ändå hitta något jag älskade.
Snabbspola fram till dagen för Trudys 45-årsdag. Huset surrade av cateringpersonal, en eventplanerare sprang runt med en anteckningsbok, och det fanns tillräckligt med blomsterarrangemang för att konkurrera med en trädgårdsbutik.
Under tiden befann jag mig i bakgrunden, torkade speglar, satte upp dryckesstationer och försökte i allmänhet undvika ögonkontakt.
“Jösses,” sa jag till mig själv, “är det kungafamiljen som kommer?”
Jag satte upp gin-stationen och försökte smyga iväg till mitt rum, hoppades att jag skulle kunna göra mig presentabel innan Trudys väninnor dök upp.
Så snart gästerna kom förvandlades Trudy till någon sorts kändis. Hon gick runt, kastade falska leenden och sög åt sig komplimanger som om hon var på Oscarsgalan eller något liknande.
“Mia! Kan du fylla på dryckerna? Mina gäster är törstiga!” ropade hon från tältet utanför.
Självklart hade jag inget annat val än att göra det. Jag kunde inte säga nej. Inte med så många människor omkring. Trudy skulle antagligen explodera.
Jag gjorde som jag blev tillsagd, svävade runt som en osynlig Cinderella. Jag räknade minuterna tills vi skulle tända ljusen på den överdådiga tårtan och hela dagen skulle försvinna till intet.
Jag gömde mig en stund, äntligen kunde jag få tag i lite mat. Minst sagt älskade Trudy sin mat, och hon hade sagt till cateringpersonalen att hon ville ha utsökta måltider.
“Där är du, lilla vän?” skrattade min pappa när han fann mig äta en portion hummer mac ‘n’ cheese.
“Jag är vrålhungrig, pappa,” sa jag och tog en tugga till. “Och alla andra äter ju också.”
“Ta lite ledigt, Mimi,” sa han. “Ät. Jag ska hämta en av de där lyxiga milkshakes från milkshake-stationen åt dig.”
Strax därefter var det dags för tårtan. Min pappa tände ljusen medan Trudy log som en Cheshirekatt och gjorde en liten dans.
Alla sjöng för henne så högt de kunde, och Trudy blåste ut ljusen. När festen började avta, plingade hon med sin gaffel mot sitt vinglas och fixerade mig med sin fruktansvärda, förväntansfulla blick.
“Mia, eftersom du inte brydde dig om att köpa mig en diskmaskin i födelsedagspresent, kan du åtminstone diska allting. Det är bara rättvist.”
Jag stod där, chockad en sekund. Alla blev tysta. Tjugo par ögon stirrade på mig som om jag var skurken i den här situationen.
Hon sa det verkligen. Högt. Framför alla sina vänner.
“Du köpte inte din mamma en födelsedagspresent?” sa en av Trudys vänner, Alexis. “Det är bara… oförskämt. Och sorgligt.”
Jag fick en klump i halsen, men lyckades hålla rösten lugn.
“Trudy, jag sa ju, jag hade inte råd. Särskilt inte till en diskmaskin. Jag har sparat till balen.”
Hon viftade med handen som om jag pratade strunt.
“Bara diska, Mia,” sa hon. “Gör något nyttigt för en gångs skull.”
Jag hade kunnat skrika. Men istället svalde jag min stolthet och nickade.
“Okej. Jag ska byta om och börja diska,” sa jag.
Jag tillbringade den nästa timmen med armbågarna djupt i såpvatten, skrubbade tills mina fingrar blev stela. Jag ville gråta, men istället skrubbade jag hårdare och föreställde mig dagen då jag äntligen skulle fly från det här galna huset.
När jag var klar var festen över och Trudys vänner hade gått hem. Jag släpade mig i säng, känslomässigt utmattad.
Nästa morgon vaknade jag till ljudet av Trudys skrik från köket. Jag trodde att kanske en av hennes nya prydliga prylar hade gått sönder. Hon hade precis köpt sig en lyxig ny kaffemaskin som såg ut som om den hörde hemma på ett kafé.
Men när jag kom in i köket stod hon mitt i en katastrofzon.
Köket var totalt förstört.
Det luktade bränt plast, och golvet var översvämmat.
“Mia!” skrek hon när hon såg mig. “Titta vad som hänt!”
Jag blinkade, fortfarande halvsovande.
“Vad… vad är det som pågår?”
“Rören!” skrek hon, flaxande med armarna. “Åh, mitt kök är förstört! Det här kommer kosta en förmögenhet att fixa!”
“Men allt var ju bra igår kväll när jag gick och la mig. Vad hände här?”
Min pappa stack in huvudet i köket.
“Trudy, hällde du verkligen ut all köttolja i diskhon igår kväll?” frågade min pappa.”Oh, Trudy! Du skulle inte göra så! Titta nu! Du har förstört allt! Jag sa ju att du bara skulle hälla ut en kanna kokande vatten.”
Min första instinkt var att skratta. Jag vet att jag inte borde ha gjort det, men kom igen. Efter allt som hänt? Visst kändes det som om karma också spelade en roll i det här?
Medan Trudy tappade fattningen kunde jag inte låta bli att känna ett litet leende dra i mina läppar. Jag sa inte ett ord.
Under nästa vecka var köket helt ur funktion. Min pappa, välsignad som han är, försökte trösta henne, men skadan var redan skedd. Kostnaden för reparationerna var så hög att pappa tillkännagav att de skulle behöva dra ner på utgifterna.
“Förutom Mia,” sa han. “Jag har 500 dollar för hennes balklänning.”
“Du kan inte vara allvarlig, David!” väste Trudy. “Du vill att jag ska betala för de nya köksplattorna, men du kan skämma bort Mia?”
“Du skämde bort dig själv inför din fest. Jag kan skämma bort mitt barn inför hennes bal.”
Och det var så Trudy lärde sig att inte gå emot min pappa. Men hon ändrade sig lite. Hon lät mig ta mitt deltidsjobb, och hon försökte faktiskt bygga en bättre relation med mig.
“Jag följer med dig när du ska leta efter din klänning, Mia,” sa hon.
Tror du att det kommer hålla?
Vad skulle du ha gjort?
