Det här senaste söndagen skulle ha varit precis som vilken annan dag i kyrkan—tyst, reflekterande och fylld av respekt. Men något fångade min uppmärksamhet under gudstjänsten som jag helt enkelt inte kunde ignorera: en kvinna som satt nära främre bänken med knallrosa hår. Jag blev chockad.
Jag vet att vi lever i en tid där självuttryck firas, men jag kan inte låta bli att känna att detta var helt felplacerat i en helig miljö som kyrkan. För mig har kyrkan alltid handlat om blygsamhet och respekt, inte om att göra djärva modeuttalanden.
Jag försökte fokusera på predikan, men den livfulla färgen på hennes hår fortsatte att dra min uppmärksamhet. Det var inte bara en subtil pastellrosa—det var djärv, neon, en sådan färg som får en att göra en dubbel titt.
Jag växte upp i en tid då folk klädde sig blygsamt för kyrkan, där dämpade toner och enkelhet var tecken på respekt. Är det fel av mig att känna att rosa hår, särskilt så högljutt, är respektlöst i en gudstjänst?
Efter att gudstjänsten avslutats såg jag kvinnan stå utanför och prata med några personer. Jag tvekade ett ögonblick och undrade om jag skulle säga något, men min nyfikenhet—och oro—blev för stark. Jag närmade mig henne med alla intentioner att vara artig.
“Ursäkta,” började jag försiktigt, “jag kunde inte låta bli att lägga märke till ditt hår. Jag ville bara dela med mig av att jag känner att sådana ljusa färger kanske inte är lämpliga för kyrkan.”
Hennes ögon vidgades, och för en kort stund trodde jag att hon skulle be om ursäkt eller åtminstone förklara sig. Istället chockade hennes svar mig.
“Nåväl, jag tycker inte att det rör dig,” svarade hon skarpt, med ett svagt leende som inte verkade vänligt. “Jag kommer till kyrkan för att be, inte för att bli dömd för hur jag ser ut.”
Jag blev helt överrumplad. Jag hade inte förväntat mig en så korthuggen reaktion. Min avsikt var inte att förolämpa henne, utan bara att uttrycka mina känslor om vad jag trodde var en viktig fråga om respekt för kyrkan.
Hennes ord lämnade mig dock med en känsla av konflikt. Hade jag gått för långt?
Nu kämpar jag verkligen med denna situation. Jag har alltid trott att det borde finnas vissa standarder när det gäller hur vi presenterar oss i kyrkan. Det handlar inte om att undertrycka individualitet, utan om att visa respekt för en plats som många av oss håller helig.
Hade jag fel för att säga ifrån? Kanske är jag bara gammaldags, men det känns som om vi förlorar en känsla av respekt för tradition och heliga platser. Är jag den enda som känner så här? Har någon annan upplevt något liknande i sin kyrka?
Jag skulle verkligen vilja höra era tankar om detta. Tycker ni att jag var ute och cyklade, eller finns det fortfarande utrymme för vissa standarder när det kommer till respekt i kyrkan?
